The massacre at Wounded Knee ägde rum den 29 december 1890 och resulterade i att nästan 300 indianer, de flesta kvinnor och barn, dödades av den amerikanska armén.
The Wounded Knee incident ägde rum den 27 februari 1973 och resulterade i sannolikt 4 döda.
Ingen av dessa händelser är vad detta blogginlägg kommer att handla om.
Det kommer istället att förklara varför My och jag sitter på en buss mellan Lihula och Pärnu med cyklarna instuvade i bagaget.
Det började redan andra cykeldagen. Känslan i knät som säger "sluta använda mig, annars går jag sönder". Det gjorde att alla dagsetapper slutade tidigare än tänkt pga. att det gjorde för ont för mig att fortsätta. En hypotes är att knän inte tycker om när man cyklar länge i högt snörade kängor. Den hypotesen resulterade i ett antal mil barfotatramp och inköp av nya skor. Det hjälpte nog lite. Jag har även testat ett sådant där knästöd, ni vet? Det hjälpte också, men efter några mil sade knät ifrån på skarpen och ville inte att jag skulle röra på mig alls. Desperation. Förtvivlan. Attackcamping. Hopplöshet. Nästa dag kunde vi ändå ta oss till närmsta tätbebyggelse och därifrån gick det bussar till ännu tätare bebyggelse, och där är vi nu.
Stackars knäet :( hoppas det blir bra.
SvaraRaderaÄndå strongt kämpat.
Puss.
Heja Daniel (och My) friskt humör!
SvaraRaderaTa hand om dig och cykla inte så mycket. Och trösta dig med att knäskador ändå är bland de coolaste skadorna. Hoppas det blir bättre snart!
Kramis
Tack för hejandet. Det blir inte mer cyklande, däremot en kamp för att få med cyklar på bussar. De baltiska länderna är till skillnad från Sverige väldigt bra på att ta med cyklar på tåg, däremot har de värdelösa anslutningar länderna emellan. :|
SvaraRadera