Resan i listform

Resans kommersialismens 1984: Färjan Stockholm - Tallinn. Glada kommersiella budskap sänds ut direkt i hytterna och går inte att stänga av. På TV:n går endast färjebolagets egen kanal.

Resans sista minuten-beslut: Att ta med spritköket, för det fanns massa plats över i väskorna.

Resans tack gode gud att vi tog med: Spritköket. Lagad vegetarisk mat med proteiner - vill man ha det får man göra det själv.

Resans vi borde tagit med: Sprit till spritköket. Och en konservöppnare.

Resans kissepaus förklädd till sightseeing: Stoppet vid en övergiven rysk gravplats.

Resans de-förstod-att-vi-pratade-om-dem-fast-vi-pratade-svenska: De rufsiga hundarna på Kiige Camping.

Resans smittskydd: Att inte klappa främmande hundar med båda händerna, att inte äta upp av maten som inte var uppvärmd eller förpackad, att inte dricka för mycket av vattnet som smakade konstigt.

Resans hälsovård: Solskyddsfaktor 30 på nacke, axlar och armar. Utan den hade vi blivit brända, tack Jenni!

Resans yin och yang: My är solbränd på benen men inte på fötterna, Daniel på fötterna men inte på benen.

Resans skur:

Resans förtjusning: Daniel i serviceinriktade manliga servitörer.

Resans valuta för pengarna: Få mer bröd av den serviceinriktade manliga servitören efter att vi ätit och betalat, eftersom vi var huuungriga.

Resans fängelsekänsla: Inte Patarei, det nedlagda fängelset, utan hostelet som fungerade som internatskola under terminerna. Stackars elever.

Resans kulinariska upplevelse: Glass med smörsmak.

Resans internskämt: Äsch ni kommer inte fatta...

Resans mysigaste cykelväg:

Resans slutspurt: Raksträckan i motvind till färjeterminalen i Klaipeda, i sista minuten. Svetten rann....

Resans mest glädjande överraskning: Att det fanns dusch på färjan Klaipeda - Karlshamn.

Resans tredjeklassresenärer: Resande utan hytt Klaipeda - Karlshamn. Man sov på golvet eller sittande på stol, endast en nerspydd toalett var öppen och det fanns inga räddningsbåtar på vårt däck. Skulle något hända skulle de nog låsa om oss.

Resans köttätare: Den danska mannen som stormade ut ur restaurangen Gourmet Grön och fräste "jeg gir ikke spise salat" (nej vi kan inte stava på danska). Fast att Gourmet Grön serverar kött.

Resans bästa strand: Kollevik i Karlshamn. Ingen hade berättat att östersjöns riviera längs Baltikums kust var så långgrund.

Resan metod: Learning by doing.

Resans motto: Borta bra men hemma bäst.

Kuriska näset

Från Riga tog vi bussen till Klaipeda. Från Klaipeda gjorde vi en utflykt till det Kuriska näset, en halvö som ligger längsmed Klaipeda bara tio minuters färjetur bort, varvad med tallskog, sanddyner, stränder och cykelvägar.

En dag i Riga

Idag har vi pliktskyldigt besökt ockupationsmuseet. Där fick vi läsa att ockupation är dåligt och Hitler och Stalin var dåliga, men det lettiska folket är tappert. För att muntra upp oss efter denna dystra upplevelse spände vi på hjälmarna och cyklade till det sovjetiska segermonumentet. Det var jättestort.

Efter det trampade vi ut ur stadskärnan för att leta efter ett museum kring den omåttligt populäre ryska barden Vladimir Vysotskij. Större delen av informationen vi hittat om museet har varit på ryska, därför var vi inte säkra på adressen, eller för all del om museet skulle finnas alls. Det vi visste var att en kosmonaut troligen besökt det förra året. Kosmonauten var enligt internet den förste att spela Vysotskij i rymden. Vi hittade dock inte mycket mer än en möbelaffär på vår adress.

Vysotskij spelar "Mina hästar".

För att muntra upp oss efter denna dystra erfarenhet bestämde vi oss för att stanna till på ett fik längs vägen. Det var ett ödsligt café i en galleria som vi endast delade med ett par ensamma ryssar som idisslade sin föda i väntan på eftermiddagens arbetspass. Känslan av att vara en karaktär i Dawn of the Dead infann sig återigen. I Haapsalu countys största och bästa galleria strosade vi runt nästan ensamma och funderade på om vi borde barrikadera ingångarna.

Nu sitter vi på en mysig restaurang och har ätit bakad avokado, squash boats och druckit öl, nöjda med dagen.

/Daniel & My

Bränsle till spritkök i Estland

Detta är ett inlägg som riktar sig till den som vandrar eller campar i Estland och letar efter bränsle till sitt spritkök. Bränslet heter tehniline piiritus (teknisk sprit) eller denatureeritud piiritus (denaturerad sprit) på estniska. Vi hittade det på byggvarubutiken Espak i utkanten av Tallinn. Det finns inte på bensinmacken (som i Sverige). De finska produkterna Sinol och Merinol kan möjligen också hittas i Estland.
Bästa tipset är dock att ta med hemifrån om man inte ska flyga.
/My och Daniel

Äntligen!!

Vi och cyklarna har lämnat Pärnu.
/My

Strandade i Pärnu

Fast i Pärnu, bussarna härifrån är fulla. På den kilometerlånga stranden viner snålblåsten och mörka moln skymmer solen. För att försöka upprätthålla någon form av värdig semesterkänsla tar jag ett desperat dopp genom att kravla runt i det halvmeterdjupa sandblandade vattnet, det är givetvis långgrunt värre än Lomma. Summer capital of Estonia. Ta mej härifrån.
/My

Wounded knee

The massacre at Wounded Knee ägde rum den 29 december 1890 och resulterade i att nästan 300 indianer, de flesta kvinnor och barn, dödades av den amerikanska armén.

The Wounded Knee incident ägde rum den 27 februari 1973 och resulterade i sannolikt 4 döda.

Ingen av dessa händelser är vad detta blogginlägg kommer att handla om.

Det kommer istället att förklara varför My och jag sitter på en buss mellan Lihula och Pärnu med cyklarna instuvade i bagaget.

Det började redan andra cykeldagen. Känslan i knät som säger "sluta använda mig, annars går jag sönder". Det gjorde att alla dagsetapper slutade tidigare än tänkt pga. att det gjorde för ont för mig att fortsätta. En hypotes är att knän inte tycker om när man cyklar länge i högt snörade kängor. Den hypotesen resulterade i ett antal mil barfotatramp och inköp av nya skor. Det hjälpte nog lite. Jag har även testat ett sådant där knästöd, ni vet? Det hjälpte också, men efter några mil sade knät ifrån på skarpen och ville inte att jag skulle röra på mig alls. Desperation. Förtvivlan. Attackcamping. Hopplöshet. Nästa dag kunde vi ändå ta oss till närmsta tätbebyggelse och därifrån gick det bussar till ännu tätare bebyggelse, och där är vi nu.